Återigen har Ani difranco lyckats. Men å andra sidan, när gör hon inte det?

"pushing poems at the urban silence
drawing portraits of the passers-by
sitting on the curb
combining traffic sounds
getting dirty looks and dirty jeans
on the dirty ground
she says I can't figure out what kind of life this is
comedy or tragedy I just know it's show biz
and what if I don't agree
with the lines I have to read
they don't pay me enough
the way I see it"

-Dog coffe




"they don't pay me enough
the way I see it"


Alla konstnärer som känner igen sig, räck upp en hand!

Diskprojektet igår fick igång flödet idag. För jäklar vad jag skriver. Det är en ganska underbar känsla när mina fingrar börjar bli trötta och mina ögon svider. För att jag skriver. För att jag får ner allting på papper (vi kör old school, ingen jäkla dator här inte.) Jag är osäker på en deadline så därför börjar orden få ett stråk av hets. Men det gör inget. Jag tror nästan att jag lyckats med att skriva strukturerat utan att jag tappar bort mig själv helt. Det känns bra.

Just nu känns faktiskt allting väldigt bra. Det är häftigt hur mycket mindre tyngd det blir i bröstet när ens bästis inte längre ligger på sjukhus och hur mycket gladare allting är. Tillochmed träden som finns utanför fönstret vid min dator. Tillochmed bussen på morgonen och jag har nästintill lyssnat sönder alla Thåström skivor IGEN för jag ska se honom i mars (hurra! hurra! hurra!) och alla mina små är så glada, fast mest A, 13 för den minstigaste tycker nästan att Thåström är lite läskig.

Eftersom att mitt hemliga projekt är just hemligt så finns det inte så mycket att reflektera över just nu.
Jag har inga läsningar inbokade på ett tag heller. Vilket på ett sätt känns väldigt skönt. Jag vill skriva något nytt ny. Nya meningar, nya ordras från pappret.
Det är väl nästa mål.

Men, låt oss bli lite personliga innan jag avrundar. Jag måste få visa, jag tycker den är så fin. Är det okej? Bra.
Här är den, min (fanfar) tattuering!(brainfreeze, ett eller två t?)



Min kära mor har redan satt fast den i svartvitt  på sin överarm, hon har dessutom skrivit mitt och min lillebrors namn i hjärtana.
 Jag ska ha den i färg på min arm. Fast med blå rosor. Eller röda. Eller blå. Jag vet inte riktigt än. Men visst är den fin? (jag tror den är en hon. Ja, den är en hon.)

Jag är lite vimsig. För att jag skrivit  Jag älskar den känslan. Det är ungefär som när man fått ligga riktigt mycket.
Åh, låt mig vara vimsig för alltid.

Puss!

Nu är jag klar. Jag har träningsvärk i armarna och är jättetrött i benen. Diska tar skitlång tid. Då vet vi det.

Iallafall, jag tror att jag har lurat mig själv. Jag gjorde det reda i första fasen av operationen. Jag ville få inspiration. Och om jag ska fortsätta tycka som jag bestämde mig för att tycka för ett tag sen nu så är allt skrivande positivt. Även om det bara är ett blogginlägg. Skrivande är skapande. Därav hade torkat redan försvunnit när jag bestämde mig för att lägga upp en bild på min smutsdisk. (Åh, nu i efterhand, vad sorgligt att jag ens gjorde det.)
Så, inspirationsisen smälte redan när jag fick idèn att skriva om den.
Därav anses "Operation skapande" lyckad.
Hurra.

Några lärdomar från kvällens projekt: Ani diFranco är asbra att diska till. Jag ska sluta springa iväg på toaletten medan diskhon fylls upp och tänka "jag hinner". Spenatrester sprider sig när de blötläggs.

En slutsats som är väldigt uppenbar för alla som läser är att jag verkligen borde börja diska oftare. Det ska jag med. Fast det är lite som att säga att man aldrig mer ska dricka när man vaknar upp och är kalasbakis.
Därför tror jag inte ens på det själv.

Men isen är smält. Och kornen kommer.

Vi är i halvlek.
Goda råd börjar bli dyra, det kommer inget. Inte ett enda litet korn. Förutom att jag smådansar och sjunger falskt till Ani diFranco. (Dilate, grym skiva, kolla upp!) Vilket i sig är trevligt.
Fast V har börjat gorma åt mig att vara tyst. Han tittar på en dokumentär om tväramming och det är tydligen viktigare än min inspiration. Han förstår mig inte. Han är fin, men ibland undrar jag om vi ens kommunicerar.

Okej, som ni alla kanske märkt ligger min inspiration verkligen verkligen på is just nu. Den är totalt nerfryst.
Det kommer ingenting, det är torka utan dess like och jag kan knappt skriva inköpslistor för tillfället.
Men på 365saker säger de att inspirationen kan komma när man diskar för hand.
Så jag tänkte, what the heck. Jag ger det ett försök.
Därför blir detta mitt projekt för kvällen:



(Jag gissar att både min mamma, min moster och min mormor just nu sitter och skriker rakt ut. Så det ser ut! Som ett bombnedslag som min kära mor skulle ha sagt.)

Om inte det här får fart på mitt kreative flöde finns det banne mig ingenting som kan göra det.
To be continued...

Jag har hittat citatet som förklarar allt. Som sammanfattar allt jag någonsin funderat på kring skrivandet.
Eller, vi ska inte ta i.
Men det är klart, lite som kristall.


"Konstnärer är människor som har förmåga att hoppa över det tidskrävande och besvärliga."
"Innebär det att fröken Saeki kanske fann sina ord i en annan dimension, till exempel i drömmarnas värld?"
"Ja, för så är det mer eller mindre med alla riktigt fina dikter. Om orden inte hittar en tunnel till läsaren för att kunna framföra ett budskap, då fungerar det inte som poesi."
"Men det finns ju hur många dikter som helst som bara låtsas göra det",  säger jag.
"Visst är det så. Bara man lär sig tekniken är det inte svårt att åstadkomma såna dikter. Så länge man använder sig av symboliska ord, ser det ju ut som dikter."

-Ur "Kafka på stranden" av Haruki Murakami

Idag lyssnar vi på Sage Francis och funderar lite över skrivande. Sea lion är stundens soundtrack och jag skriver mest för att få orden att flöda ur fingrarna. Ibland måste man tvinga fram det. ibland blir alla ord ihåliga och liksom ekar och jag undrar hur man gör för att komma över den spärren. Jag pratade med L om det och hon ansåg att man var tvungen att forcera fram det. Att det är precis som att släpa sig upp ur sängen, duscha och gå till skolan. Det kanske det är. Men som den känslosvallande människa jag är kommer orden mest när andetagen står stilla och hjärtat vilar på rätt plats. Jag har aldrig kunnat tvinga fram något. Det är lite som tävlingstorkan. När tävlingen väl kommer och man vill mer än allt annat komma med dundrande nya texter så blir det inget. Saken är den att jag måste ändra skrivarvanor nu. Jag kan inte längre vänta på orden, låta dem cirkla fritt för att sedan landa på pappret. En sådan fortsättning kommer bli min död eftersom att det hemliga projektet har en deadline. Jag tror att bloggen kan vara bra i syftet att tvinga fram ord som faktiskt betyder något. För någonstans tror jag att alla ord jag pressar fram faktiskt har en innebörd. Tillochmed när jag skriver recensioner av skivor mest för att jag tycker så mycket och det är ingen som orkar lyssna tillslut. (Parantes. Ani di Francos nya skiva red letter year har några riktigt grymma spår. Kolla upp!) jag har alltid tänkt att så länge jag skriver är det bra. Så länge jag låter känslorna förvandlas till reflektioner och händelseförlopp gör jag en nytta. Om inte för någon så åtminstone för mig själv. Lite som här. För jag är väl medveten om att mycket av det som skrivs här är rent ordbajs. Ibland trillar jag i bloggfällan och skriver som inte berör på något sätt alls, men jag försöker. (Dessutom handlar allt jag skriver om mig själv. Men jag försöker väga upp det. Men det är vårt. Jag har ju bara mig själv att utgå ifrån.)

Kan jag tvinga fram, göra skrivandet till ett 9-5 utan att förlora känslan? För det krävs lite struktur nu. Vare sig det vill sig eller inte. För att återvända till att allt som skrivs fyller ett syfte så fick jag en minnesbild från att vara fjorton och sitta i ung vänsterlokalen med ett block och en penna och inse vilken makt det innebär. För jag kunde skriva allt. Jag kunde formulera och skapa alllt just där, just då. Just där, just då och för all framtid. Kanske är det dit jag behöver återvända. Till den där gigantiska insikten. Så länge jag skriva har jag makt.
Och så länge jag skriver för jag mig hela tiden framåt.
Struktur är nästa steg. I sinom tid.

Love/V

Jag har verkligen ingen inspiration för tillfället.
Dessutom är jag ganska upptagen med mitt hemliga projekt (...ooooh, exciting).
Så jag låter er titta på den här bilden och förundras tills inspirationen behagar komma tillbaka.
Bilden är tagen i närheten av Varkala city, på en bakgård där det hölls en konsert med ett georgiskt smörpopband.
Ganska vackert eller hur?



Men vad vill den extremt solbrända mannen i grön tröja som blåser upp kinderna? Vad vill han!?

Jag har fått en ny bästis. Alla andra kan känna sig totalt utkonkurerade. Ni har inget att komma med, inte ett dugg! Min nya bästis och jag är supertajta och vi har tillochmed bytt bästisband.
Min nya är bästis är sex år, heter Tsumo och bor i Varkala.



Hon är dotter till Doktor Palden som är läkare i akupunktur (brainfreeze, hur tusan stavas det?!). Doktor Palden är en de häftigaste och mest skickliga människor jag någonsin träffat. Min pojkvän och hans mor gick dit i en veckas tid och fick nålar i sig. Doktor Palden hade hade tidigare arbetat sju år i ett tibetanskt kloster som läkare och dessutom hade han träffat Dalai Lama typ åtta gånger och diskuterat  läkekonst. (Det är sant, han visade bilder.)
Doktor Palden var dessutom väldigt kort.

Vilket vi valde att inte påpeka. Däremot överröste vi honom med beröm för hans skicklighet. Vilket han förtjänade. Han var verkligen helt otrolig.


Trots detta ville jag inte ha några nålar så jag följade med och lekte med hans barn istället.

Sopa och Tsumo.

Vilket man nu i efterhand kan konstatera var minst lika bra för själen som tibetansk läkekonst.

Tsumo kunde prata lite engelska och hon förklarade för mig att vi var vänner. Hennes lillebror höll mest med för att han ville göra allt som hans syster gjorde. Men vi hade väldigt roligt.


Vilgot säger att om jag vill får jag vara otrogen med en tibetan. Bara för att våra barn skulle bli så fruktansvärt söta.




Jag förstår vad han menar.

Saker jag lärt mig i indien:

I indien har man inte supermarkets, man har hypermarkets.

Att något är installerat med AC betyder att det kan finnas en fläkt.

Indier tål inte alkohol.

Om du beställer en prepay taxi kommer chauffören försöka mjölka dig på mer pengar. Även om han fått en utskällning av sin boss för att han redan gjort det en gång tidigare.

Lova aldrig ALDRIG att du ska komma tillbaka imorgon. Då är du dödens lammunge.

Indier dricker inte kaffe, därför kan de inte göra kaffe. Därför får du skitlite vatten med JÄTTEmycket snabbkaffepulver om du beställer en espresso.

Hål-i-marken-toaletter är inte så farligt som det låter.

Vem som helst kan bli en gud inom hinduismen. Till och med Jesus.

Bildbevis

Julpynta i indien: Ta valfritt barrliknande träd. Pynta. Ledord: Less is more does not exist!

Bildbevis

Julkrubbor är ett begrepp helt fritt för tolkning. Ibland är Jesusbarnet ett ägg.

Bildbevis

Indiska män tycker om att vara med på kort. De är dessutom naturalborn posers.

Bildbevis (Jag har ett knippe till bilder på indiska män som vill vara med på kort. Men jag tycker att det här tar priset.)

Indier är sjukt skickliga bilförare. Men det handlar om millimeterprecision.

Bildbevis

Indiska barn är grymt söta. Alla indiska barn är grymt söta.

Bildbevis

Några exempel på vad jag lärt mig. Utan någon närmare reflektion.

Nu är jag hemma igen. På svensk mark, genomborrad av kyla. Jag har varit i indien. såhär efteråt, när allting återgått till det normala och jag sitter som vanligt i köket och dricker kaffe samtidigt som jag lyssnar på Ani di franco är det lite svårt att förstå. Men jag var där, mitt i lukterna, trafiken, färgerna, värmen som bränner mot huden. Hur ska jag någonsin kunna förklara allt? Det var storslaget. Jag tror att jag skrev det i det första inlägget från indien, att jag ville hitta andra ord än de vanliga att beskriva allt med. Men det går inte, för det är precis så.
Och alla människor jag träffat. Alla historier och alla mål. Jags ka också börja sträva efter något på det sättet, jag ska också vara nöjd när jag kommer fram. Indien är precis som man tror, första dagen när vi satt i taxin från Trivandrum till Varkala sa jag "Ta ner ner det här, allt måsta vara kulisser, visa mig det riktiga indien." Men det var inga kulisser. Det var ett myller. Indien är också allt som man inte tror. Och jag inser efter att ha frågat mig fram, mött främmande människors blickar och blivit inbjudna i deras hus, att jag har så mycket att lära. Så otroligt mycket att förstå. Det var många slag i ansiktet under resan. Det var många fallgropar och snaror. Det är så lite jag vet om världen.
Jag har en bild i huvudet av vägen till Kojin, staden uppe i bergen. Vägen som hela tiden går rakt fram och husen som byter av varandra. Nya städer utan att den gamla slutat. samma färger och samma sol. Jag var så förvirrad. Hur skulle jag någonsin kunna överleva på en sån plats?
Ibland skämdes jag. Över att vara västerlänning, över att vara vit, över min kultur, över mina pengar, över att jag var kvinna men ändå kunde röra mig fritt, över att jag gick i deras tempel, över att jag fotograferade, över att jag inte förstod deras språk, över att jag betraktade allt som exotiskt.
Som sagt, jag har så mycket att lära.
Men ibland så var det totalt sprudlande lycka.
När jag träffade människor som hade gnistan i ögonen, när såg saker jag aldrig kommer få se igen, när jag tappade andan för att allt var så vackert, när jag lekte med barnen hos den tibetanska doktorn, när människor sken upp över att jag frågade om deras bakgrund, när jag insåg att jag faktiskt var i indien och att jag fått möjligheten.
Som jag skrivit tidigare så finns det så många intryck att jag nog aldrig kommer kunna smälta alla, eller ens orka reflektera över dem. Jag försökte skriva under tiden jag var där, men det var liksom alldeles för stort. Lite som när människor frågar nu hur det var och det enda jag kan komma på att svara är "fantastiskt."
Det var ju det.
Så vi börjar där. Indien var alldeles fantastiskt.
Sen kommer det kanske mer efterhand.

All love
/V