Jag for iväg till Nässjö Poesifestival för att uppträda i ett uppvisningslam och nu är jag hemma igen. Min vätskebalans har återställts till en normal nivå och jag tänkte försöka summera helgens tillställning. Det blir ganska lätt tror jag. Det första ordet som dyker upp är: Stämning. En god sådan. En fantastisk sådan. Det hela invigdes med att jag och några av de andra tävlande poterna anlände nästintill okristligt tidigt och nästan dog av hunger. Men när denna hunger väl stillats och dagen närmade sig kväll smög sig även den där goda stämningen på. Kanske berodde det på arrangemanget, kanske berodde det på ölen fast mest tror jag att det berodde på samlingen människor som satt runt ett dalablått bord och bläddrade i papper, snackade skit och skrattade ikapp. Matiss Silins som var kvällens MC hade gjort en perfekt handplockning av poeter både när det gällde stilar och personligheter, vilket resulterade i världens skönaste gäng bestående av: Malin Jakobsson, Isak Jansson, Laura Whilborg, Hernik Berkvist, Rijal Mbamba och yours truly. Själva slammet i sig gjorde vad jag skulle kunna kalla succè men en publik som var med från början till slut, jurygrupper som verkligen tog sin uppgift på allvar, Matiss som drog ordvitsar om knark och Brasilen, grymma läsningar från poeter som vågade köra nytt material och poeter som körde gammal material med en glöd jag inte sett förut. Själv slutade jag på en andra plats efter Henrik (gratulerar) och mitt lilla ego växte under kvällen till oanade höjder. Dels på grund av andra placeringen, men mest på grund av berömmet från folket som lyssnat. Allra allra mest av berömmet från Mia och John Ajvide Lindqvist. Dessa två fantiska skribenter som efter slammets slut stod och lovordade min insats. Som var jurygrupp och gav mig höga poäng. Som faktiskt lyssnade på mina texter och tog in dem. Den känslan var det största av allt. Den blev ännu lite större när Mia Ajvide dagen efter gav mig ett exemplar av hennes diktsamling "Om en flicka vill försvinna" med texten "Till Vilska, som gav mig en stunds lycka på Nässjö poesifestival" skrivet på första sidan.

Det enda som var lite synd med hela fativalen var att det märktes så tydligt att detta var just de "professionella poeternas" helg. Underförstått "Vi som publicerat en diktsamling".  Det hade vi slampoeter inte gjort. Därför räknades vi och våran insats inte riktigt som äkta poesi. Vi var mer som burleskdans. En trevligt inslag, men inte riktigt porr. Eller som Isak uttryckte det "Vi är festivalens fågelinfluensa".  De "riktiga" poeterna uppträdde varje kväll klockan sju. Deras framträdandena bestod av att de ställde sig framför en mikrofon och läste monotomt ur sina diktsamlingar i ungefär 20 minuter. Sen gick de av scenen.  Man applåderade inte mellan dikterna och poeterna tittade inte upp på publiken en enda gång under sina monotoma malanden. Eller, att skriva "poeterna" som om det gällde alla är orättvist. Det fanns de som hade en publikkontakt, som förstått vikten av att befästa sig själva på scenen och som valt att läsa dikter som faktiskt nådde ut till publiken. Men de var få. Tyvärr. Jag har en känsla av att mycket bra poesi gick förlorad på grund av att intresset helt enkelt försvann under uppläsningens gång. Jag skulle vilja ge alla dessa poeter en lektion i scenspråk och mikrofonteknik. För som Rijal sa "Det de skriver är genialiskt. Men de läser upp det så jävla dåligt." Kanke att jag är alldels för ung och alldeles för slamskadad. Men det finns en gräns för hur inåtvänd man kan vara på en scen. Den gränsen korsades tusen gånger på Nässjö Poesifestival.

Vad finns det mer att säga? Kvällscafèrna var underbara. Då andades alla ut efter att ha varit akademiska en hel dag och istället dracks till öl och man lät sig roas av "enklare" nöjen, såsom Poetry slam och vissång. Vissången framfördes av Dan Viktor Andersson som framförde otroliga tolkningar av Dan Anderssons dikter. Luften var tät i salen och det var nästan att det uppstod en stämning som kan beskrivas som magi.

Bortsett från detta så fanns ju hänget. Det sköna gänget människor och efterfesterna. Frukostarna och rökpauserna. Flummet och allvaret. Ja, för att summera :Fan, vad fint!