Vi tänker oss ett samtal mellan två människor, förslagsvis en man och en kvinna. Vi tänker oss att mannen är väldigt upprörd på grund av ett tidigare möte på banken som uppenbarligen inte gick som han ville. Vi tänker oss att kvinnan försöker trösta lite och förstå. Vi tänker oss att mannen fräser åt henne. Vi tänker oss att hon säger "Men jag var ju inte där! Jag satt inte bredvid den där bankmannen, jag vet inte vad han sa!"
Vi tänker oss att mannen svarar "Nu var det ju ingen man tyvärr."

Och där stannar vi.

Och så läser vi sista meningen en gång till. "Nu var det ju ingen man tyvärr." Så tar vi ett djupt andetag. Och låter den borra in sig mitt mellan lungorna. Känner ni hur den liksom skjuter rakt in och klyver hud, kött, muskler och ben? Vi läser den en gång till "Nu var det ju ingen man tyvärr." Ovh vi känner hur meningen borrar sig ännu lite djupare in, hur den vrider sig varv och börjar svida. Känner ni hur det skär? Nu låter vi meningen sjunka in. Vi lämnar den i bröstet och låter svedan sprida sig ut i armar och ben.
Visst får man svårt att andas?

Visst gör det ont? Visst blir luften plötsligt tjockare och visst dras axlarna mot marken? Visst sticker huden? Visst väller det upp ett skrik? Visst dör det på vägen ut?

Visst blir man rädd?

Och vi kastas plötsligt tillbaka i tiden. Vi är inte längre likställda med männen. Vi blir lägre stående varelser som inte klarar av en mans uppgift. Vi blir fruntimmer som inte kan tänka själva och som hör hemma vid spisen vid barnen. Vi ska ha middagen på bordet klar nr han kommer hem. Vi ska inte fatta beslut sjäkva. Vi ska vara vackra och behagliga. Vi ska inte ägna oss åt räkenskaper. Vi ska sluta tjattra. Vi låta män vara män och kvinnor vara kvinnor. Vi ska inte tro att vi är något.

Vi ska inte tro att vi är något.

Vi ska inte tro att vi klarar av något.
Visst blir man rädd?

Visst trodde man att vi kommit längre än så. Visst känns schablonerna uttjatade? Visst trodde man att ingen längre sörjde det faktum att kontakten på banken var en kvinna? Visst trodde man att människor inte längre tänkte så? Visst trodde vi att man tänkte längre?

Ilska plockar fram det fulaste i människor.
I vissa fall är det så fult att man gråter.

"Nu var det ju ingen man tyvärr."
Visst är det så fult att man gråter?


Nu var det ju ingen man.
Tyvärr.

Och vi kastas tillbaka i tiden. Känner ni hur det svider? Känner ni hur vi inte kan göra någonting åt det. För att vi är kvinnor.
För att vi är ju inga män tyvärr.

Nehe. Jag som trodde vi var människor.
Och när vi vaknar imorgon, kommer våra hjärtan blöda.
Och när de slutat blöda, kommer det enda som återstår vara
Ilska.