Vi hade teatersammarbete förra veckan. Vi skrev en dialog som teatertvåorna fick tre dagar på sig att skapa en scen av. Det var fantastiskt. Vilket ni kanske förstår så var mitt bidrag krigsmonologen som jag publicerade för ett tag sen. Jag var så sjukt nervös för att ge den till teatrarna. Visserligen har jag skrivit dramatik innan (vi minns väl alla 28 kvadrat? Ja.) Men på den senaste tiden har det känts som om att det skulle bli mitt enda bidrag till dramtiken. Jag vet inte varför, men jag tappade mitt självförtroende någonstans för ett tag sen och sen har jag liksom tänkt att dikter, det är det jag kan. Men sammarbetet fick mig att tänka om lite. Dels för att det var så sjukt kul att se hur teatrarna tog tag i texten, vred om den, lyfte den och gjorde något som går att visa upp av den. De fick något som jag skrivit att nå ut till andra och plötsligt mindes jag att det var det som var så magiskt med 28 kvadrat. Men också pågrund av allt beröm jag fick. Jag har en kär vän här på skolan som går teater. Och trots att det var världens läskigaste att låta honom läsa den, för han kan teater, så fick han göra det. Och han kunde peka och säga det här är bra, det här är bra och det är häftigt att du lyckats få med det här. Och sen kom självfötroendet tillbaka. Bara sådär. Plötsligt satt jag och pratade om hur mycket jag vill skriva dramatik och att jag kanske kommer söka till dramatiska institutet trots allt. (Mamma, det är stället där DRAMATIKER utbildas, det är sjukt creddigt och har du gått där är du hamn, tänkte bara förklara). Efter uppspelningen kom andra teatrare fram till mig och berömde, de hade lyckats ta till sig texten och de kunde också peka på specifika saker som gjorde texten bra. Åh lilla ego, vart ska du ta vägen ibland?

Det är synd bara att det inte blir mer än det sammarbetet, för det var så otroligt roligt. Visserligen har vi ett cafè nästa vecka (icke-fridhemmare, ett café är ett tillfälle då en linje på skolan underhåller resten av skolan på något sätt som kan förknippas till den utbildning man går. Är man ambitiös kan man baka kakor också. Bara så i vet.) och vågar jag ska jag kanske fråga dom två som jobbade med mig om de skulle vara intresserade av att spela upp den. Fast som sagt, det är bara om jag vågar.

Utöver min egna lilla egoboost så blev jag brutalt stolt över hela min klass, fan vad bra vi är. Som Anne brukar säga (en av mina lärare) det blir ett bra år det här.
Det är fan det bästa!

Lovin'
/Vilsk