Och bara sådär kom inspirationen. Jag gick tidigare från ett mycket trevligt häng för att sömnen trängde på. Men så skrev jag. Och något pirrar i knäna. Det kanske kan bli något bra. Det är helt ogenomarbetat. Men jag lägger upp texten här. Som för att försäkra mig om att den finns påriktigt.


Som sagt, helt utan eftertanke. Men det känns som ett korn till något. Det gör det verkligen.

 

Isbitar

Som isbitar som klirrar längs ryggraden.

Som rädslan i ett barns ögon precis innan det slår sig.

Fast inte alls så.

Om jag ska minnas min barndom tänker jag på

Kvicksand, streptokocker och siamesiska tvillningar.

Min fascination fann inga gränser

Däremot trodde jag inte på världsfred

Jag minns mitt första krig

Jag minns Bosnien

Jag minns soldaten på tv som bara ville ge kvinnan lite mjölk

Bara låta henne släcka sin törst

Men hon grät

Och skrek

Och jag minns att jag frågade mamma varför gråter hon?

För att hon är rädd svarade mamma

Som isbitar längs ryggraden

Som trillar som piller ner i gommen

Det rosa för att kunna sova

Och resten av färgkartan för att kunna hantera livet som en vanlig människa

Men jag var aldrig dum nog att tro på världsfred

Däremot trodde jag på robotar

Jag trodde att om man drack förmycket cider så blev man en robot

Kolsyran som gick ut i alla leder

Förvandlade en till något man inte var

Som krig

Jag drack inte mjölk

Och jag åt inte ris

Jg sparade riset åt människorna på tv

Min mamma som tyckte det var bra att jag såg allt nu

Så fanns det inget att bli överraskad över sen

Jag brukade leka ”gömma invandraren”

Två barn på hatthyllan, under halsdukarna

Femton stycken i källaren

Kanske kunde jag rädda hela världen

 

Kvinnan och soldaten på tv och flyktingarna

Som alla gömdes i min mammas ögon

 

Jag kunde prata kurdiska när jag var liten

Jag kunde säga hej och fråga hur mår du

Det var aldrig någon som svarade bra

Fast jag minns inte det kriget

Jag minns bara flickan som var kusin till min kurdiska vän

Som gömde sig under täcket i rummet med väggar som inte hunnit bli dekorerade

Hon vägrade komma fram

Jag frågade mamma varför

Hon sa att flickan var rädd

Hon förstod inte vad vi sa och det kunde vara ganska otäckt

Som istbitar som klirrar längs ryggraden

Jag minns mitt första krig

Genom gamla darrande händer och söndersprängda ögon minns jag det

 

Jag minns en nyårsafton

Barnet i den bosniska familjen var två och tyckte att det var vackra färger

Föräldrarna i den bosniska familjen var över fyrtio och fick panikångest

Trodde att domedagen nu kommit

Som isbitar

Som rädslan i ett barn ögon precis innan det ramlar

Jag trodde aldrig på världsfred

Min mamma trodde på Oprah winfrey

Och  jag såg varenda flykting i hennes ögon.