Jag har en syster vart jag än går.

Vi lämnar liksom avtryck av lila vart vi än placerar våra händer. Som lila ringar på vattnet. Som att somna på kvällen svettiga, invirade i varsitt täcke och håret som täcker våra ansikten.

Precis som systrar.

Som att återigen leka barn. Hundens mjuka päls och vi smyger i skuggorna, med hockeyklubborna höjda högt över våra huvuden, händerna sträcka mot himlen. Dina prinesshänder och mina mer som en arbetares. Händerna kring skaften samtidigt som hunden skäller fast kanske mer gnyr. I våra öron blev alla ljud höga.

Sen blev vi äldre.

Hockeyklubborna som byttes ut mot knytnävsslag, riktade mot världen, alltet, framför allt oss själva. Knytnävsslagen mot allt som vi inte kunde förstå,som inte kunde förstå oss. Och nu när jag tänker på det förlåter jag oss själva. Jag förlåter varenda klump i ditt bröst och jag förlåter alla tysta telefonsamtal. Luren som ekar hallå hallå och vi som knappt vet vart vi ska vända oss, varken upp eller ner.

Som systrar med prinsesshänderna hårt lindade kring mina. Jag ser inte din mun. Jag ser inte läpparna som suger kring smygcigaretterna när du gömmer dem bakom sjalen från ryssland.

Som om vi inte riktigt hör hemma i våra kläder men jag tror verkligen att vi hade varit så mycket yngre utan varandra.

Låt mig nu beskriva dig för dig.

Världens minsta storasyster och världens största lillasyster. Världens äldsta kärlek och minnen som aldrig blir gamla. Du ler alltid när jag pratar om dem så därför tar jag upp dem gång på gång.

Det förgånga blir aldrig ogjort, inte med fotona uppradade längs fönstren i mitt gamla rum. Alla fotografier.  Jag visar ett:

Din kropp är halvt vriden från kameran, huvud är lutat bakom och din mun är öppen. Jag vet att du skrattar. Dina ögonbryn syns nästan inte, vi var tolv och hade börjat läsa frida, vi hade nästan noppat bort dem helt.

Som systrar, med barndommen i bakhuvudet och någonstans i mitten av allt bli vuxen. Som en trygghet att krypa upp i när världen blir för stor och kantig som doften av earl grey eller fröken vanilj eller bara saker som doftar lila.

Vi ska bara växa upp lite, lillasyster och jag.

Och återigen, tretton år senare lyfter vi händerna mot luften. Handflatorna öppna.

Som för att färga hela himlen lila.