Det har varit en premiär också. Bara en vecka innan fridhem och känslan av stora steg. Premiären av "28 kvadrat". Jag undrar hur jag ska beskriva det. Jag är så dålig på att hålla fokus nu för tiden. Alltid nästa kliv, alltid ett nytt prosit och sen befinner jag mig på en ny plats. Från premiär till fridhem och nu bara mitt i något som jag inte riktigt kan få rätsida på, vi kan kalla det nyskapelse. Men om jag tänker bakåt, om jag pressar ihop de gångna veckorna och tar tillbaka premiärdagen och hela spelhelgen och veckorna innan så ser det kanske ut såhär:

Veckorna innan:
Stress och springa mellan heltidsjobb och rep på alka. Träffa skådespelarna och känna varma popcorn kring hjärtat när de tillsammans med regissören tolkar skiten ur mitt manus. En aning höjdskräck och rädsla för att tappa bort mig själv i alla tolkningar, det egentliga syftet. Långa frukostmöten och sedan en tanke jag kan vänja mig vid. En tanke att vänja sig vid som byts ut mot en tanke att "det här kommer blir magiskt".  Karaktärerna som får liv genom skådespelarna.

Premiärdagen:
Vakna jättetidigt med bubbel i knäna och en stessnivå som inte kan vara bra för någon levande varelse. Handla ännu mer bubbel på systemet och möta vänner som rest från borås för att se första föreställningen och hämta en syster på stationen. Stylning. Högklackade skor och en klänning med lila blommor. Jag tänker att det fan på en premiär om något som man ska piffa upp sig, fast jag känner mig lite som en transvestit. Mer vänner som dyker upp med stolthetstårar i ögonen och ingen av oss kan förstå att det här faktiskt är påriktigt. Utanför teatern. Släkt och familj och blommor och käraste och vänner och pirr i magen och inte kunna koncentrera sig. Nervositet. Teatersalongen. Radioapparater delas ut, det fixas och trixas och jag blir alldeles avskärmad för jag kan inte alls greppa vad som händer. Men någonstans där börjar föreställningen och plötsligt är det mitt i. Jag ser hur scenerna hur vuxit sen senaste repet jag var på, en del har blivit ändrat men jag känner i ryggraden att det här något jag kan stå för.Vissa av scenerna har lyft sig så mycket från pappret och kan nästan inte tro att det är jag som har skrivit det. Tyvärr pajar ljudet men ingen verkar bry sig och när vi går ut tror jag att min farfar har tårar i ögonen. Det största. Sedan premiärfest med alla tänkbara vänner som finns och vi skakar rumpan till en dj som inte riktigt förstår grejen med allt folk dansar. Iallafall så byter han låt mitt när peppen är som störst. Vi bryr oss inte så mycket och jag somnar med värkande fötter. Jag ska aldrig mer bära högklackat.

Spelhelgen:
Morgonen efter premiären väcks jag av släktingar som ringer och gratulerar till de bra recensionerna. Tydligen har corren sett genrepet och de kallar föreställningen ett verk i "norensk tradition". Jag blir mycket stolt. På lördagen jobbar jag och missar den andra föreställningen men på söndagen går jag dit med min mormor och morfar. Denna finns det inte ett uns av nervositet och när pjäsen börjar blir jag alldeles betagen. Fan vad bra! Utan nervositetsdimman runt hjärnan kan jag ta in alla detaljer och jag blir så positivt överraskad att jag vill springa ner mitt under slutscenen och hångla upp båda skådespelarna. Det gör jag inte. Men efteråt tackar jag dem och regissören och hela "28 kvadrat" crewet för att de hjälpt mig att förmedla min text. Känslan i bröstet är stor. Det var slutsålt alla dagar.

Ikväll har vi i klassen suttit i västhems källare och läst poesi för varandra. Jag vet att nästan ingen av er vet vad västhem är, men tänk er ett lite för litet rum med en lite för stor soffa, men tretton personer som plockar fram sina texter och säger: varsågod. Tänk er tretton personer som för en vecka sen inte alls kände varandra och som tafatt klappade varandra på ryggen. Tänk er att de här tretton personerna nu sitter med armarna om varandra och läser upp texter som vuxit i dem. Ja, det kan kallas pretantiöst, det kan till och med jag gå med på. Kanske en aning pretto, men fan vad vackert.

Och bara så ni vet; jag har första pax på alla publicerade verk som varenda kotte i den här klassen lyckas klämma ur sig.

Just nu sitter jag insvept i den stora  lila filten jag fick av mamma samtidigt som jag dricker kanelteet som jag fick av Carro och lyssnar på blandskivan jag fick av Elin. Jag tror jag längtar hem lite faktiskt.

Ingen hade polotröja, men en såg ut att gilla Ulf Lundell. N'ästan alla röker och har små svarta skrivblock med hårda pärmar. På kvällen drack vi vin hos josef och idag var han som såg ut att gilla Ulf Lundell jättebakfull och jag har redan tagit en i klassen på tuttarna. En klass i min smak helt enkelt. Dessutom är det ingen som ens har nämnt Kafkas "processen"än. Dock har några dissat Ernst Brunner.

Det bådar gott för framtiden.

Vi har hamnat i fridhem. Rummet är litet med alldeles vitt och det känns ganska mycket som en söndagsmorgon. Förstår ni vad jag menar? När jag ligger i min säng ser jag en massa gröna träd och när man öppnar fönstret blåser det rakt i ansiktet. Jag kommer trivas här. Efter två dagar så kan jag helt ärligt säga att det här kommer att bli hemma. Jag är inte riktigt där än, jag vet att det kommer ta tid och jag kommer ge den här skolan all tid som behövs. Jag har redan hängt upp "en stor kuk- bonaden" och Elise står bredvid sängen. Jag tror att jag faktiskt lyckades med konststycket att ta med så pass mycket hemifrån så att jag känner mig trygg men lämnat så mycket att jag kan börja om på nytt. Inte för att jag behöver det, jag hade min nystart för länge sen, men det är oundvikligt.

Just nu undrar jga verkligen varför jag gör det här. Liksom bara lämnar allt som är viktigast i världen och gör mig till den jag är och har blivit. Men sen tänker jag att man måste våga göra saker man egentligen inte vågar. Det handlar om hela den här "annars är man bara en liten lort grejen". Så jag drar till skåne. Dock med ett värkande hjärta. Kärleken blir inte större än såhär.

































Ni är fan det bästa med mig. Varenda en av er.

Jag ska lämna min barndomsstad bakom mig. Ja, jag vet vad ni tänker och ja, det är dags för lite Linköpingsnostalgi. Eller kanske ett fuck you rakt i ansiktet och ett hejdå snarare. Jag blev aldrig kompis med den här staden. Jag är kompis med väldigt många städer, jag är tjenis, hejsan och hallå med Malmö, Borås, Göteborg, Karlsstad, Lund och Stockholm. Men jag är verkligen inte polare med Linköping. Jag har vuxit upp här. Jag har åkt bussen in från sturefors och smugit bland sminkhyllorna på HM, jag har vandrat omkring med en stormhatt i papp och suttit på samma förnamnsfik alldeles för längre. Jag har blivit äldre, bytt förnamnsfik och börjat dricka kaffe. Jag har supit både här och där och haft sex på konstiga ställen. Jag har demonstrerat, affischerat och tyckt saker. Jag har gått i alla skolor man kan gå nästan och jag har föraktat, förälskat mig och förstått. Jag har blivit av med oskulden, kysst flickor och skaffat bästisar. Jag har legat på psyk och skolkat. Ja, ni förstår. jag har spenderat ett tonår i Linköping. Men vi är fortfarande inte kompisar. Det är inte så att jag tycker illa om den här staden. Jag kan se dess charm, jag kan uppskatta tinnerbäcken och yngves. Trädgårsföreningen är fin och domkyrkoparken kan ju vara trevlig. Glassen på Bosses är god och gamla Linköping är vackert. Jag fattar grejen, helt klart. Det är inte det det handlar om, jag kommer återvända hit och tycka om stället. Det är mer det att jag undrar vad Linköping någonsin gjort för mig. Ända från starten i berga så har Linköping aldrig någonsin gett något tillbaka. Och jag har försökt, jag har vid min gud försökt. Jag gjorde allt man skulle och inte skulle när jag växte upp. Jag lyssnade på Lars Winnerbäck och läste Tage Danielsssons "paket", jag åt min jävla glass på Bosses och jag drack mina trefemmor i domkyrkoparken. Och vad fick jag tillbaka? Ingenting. Aldrig någonsin att Linköping gett mig en skjuts på vägen. Aldrig någonsin att den här stan har visat mig lite uppskattning. Inte ett tack eller "jag uppskattar avd du gör för mig". Istället har jag fått snålblåst och tarvliga slut på ännu tarvligare förhållanden. Jag har fått många ensamma timmar på linköpings bibliotek och blivit tvingad till att byta skola. Vet du vad Linköping? FUCK YOU. Jag har inte dig att tacka för något. Där jag är idag har jag tagit mig alldeles själv. Du har ingenting att vara stolt över. Jag är inte ett barn av dig och när jag har lyckats, sätt inte mitt namn på nån jäkla buss. Spara det till någon som du faktiskt hjälpt på vägen. För jag har tagit vartenda steg på egen hand, visserligen har människor puttat på ibland men det är för att jag har bett dem, inte för att du har fått dem att göra det. Visst, jag kommer sakna Linköping, men bara på grund av dess innehåll, på grund av människorna du gömmer i alla hus och på alla cafèer. Staden i sig kvittar mig lika.

Så. kära Linköping när 28 kvadrat har premiär på fredag, bry dig inte om att dyka upp. Du kan låta din "anda" fylla någon annan plats. Dina applåder rör mig inte ryggen. Där jag är idag har jag tagit mig alldeles själv. Jag tänker lämna den här staden med en smäll. En smäll som träffar dig så hårt att du kommer ångra att du aldrig kom ihåg vem jag var.  Och sen ska jag vända dig ryggen. Och sen ska jag ta mig härifrån, på alldeles egna ben.

Nej, jag blev aldrig kompis med Linköping. Men jag är inte bitter, det ligger inte i min natur. Jag är bara...en aning skeptisk. Och nu lämnar jag staden bakom mig. För Lund, för svalöv, för fridhem. And it feels good. Goddamn it feels god!

Några sista rader bara:
And when I dream, I dream of your lips
And when I dream, I dream of your kiss
And when I dream, I dream of your fists
your fists



MVH/ Amanda Vilska Lindgren 12, 14, 15, 16, 17, 19 och 20 år.

Tydligen så anser Östgöta correspondenten att min blogg är mycket läsvärd, så jag tänkte att jag borde leva upp till ryktet och faktiskt uppdatera bloggen. Det har varit mycket på senaste tiden. Så mycket att jag nästan inte hunnit med mig själv och det är så många saker jag borde berättat om. Som pirret i magen inför den stundade flytten, som känslan av makt vid tanken på min grand finale innan jag lämnar Linköping (jag sätter upp en egen pjäs förihelvete!) eller stolheten och nervositeten jag känner varje gång jag tänker på premiären av 28 kvadrat (PÅ FREDAG! PÅ FREDAG! PÅ FREDAG!) . Fast det förstod ni kanske redan att jag ville prata om det. Ni som träffat mig under det senaste halvåret vet att dessa saker är det enda jag pratar om. Ungefär.

Det finns andra saker också. Saker som inte handlar om skrivande och självutveckling. Saker som pride. Att det var stockholm pride förra veckan men jag var inte där. Jag gick inte i paraden och min rygg var inte rakast av alla. Jag dansade inte tills min knän vek sig och jag skrek inte om hur UNDERBART JÄVLA FANTASTISKT DET ÄR ATT HA FÖRMÅGAN ATT ÄLSKA  och jag bryr mig inte om vad någon annan säger. Paraddagen (alltså i lördags) vaknade jag och grät. För jag ville vara där. Jag ville andas så högt igen, jag ville vara så lycklig. Men jag var inte där. Jag reste mig, duschade och åkte till jobbet. Som om den delen av mig inte existerade, som om halva jag inte fanns. Som om att jag rättat mig i ledet och lagt av med fasonerna. En sak ska ni veta, jag kommer aldrig lägga av. Jag kanskeblir trött och ramlar ihop i en hög, men jag lägger aldrig av. Fasonerna är här för att stanna. Och jag kommer aldrig missa pride igen, jag kommer aldrig känns såhär igen. Men däremot ska jag vara sådär lycklig igen, som då, i paraden när "girls just wanna have fun" dundrar ut ur högtalarna och jag och systern håller varandra hårt i händerna och och älskar älskar älskar. Jag bryr mig inte om hur ostigt det låter.
Så är det.

Ojsan, poetissan är visst tillbaka.

Lovin'

...och en sak till, vill man komma på premiärfesten måste man säga det i mailet när man bokar biljetter. Och det vill man väl? JAA!

NU kära vänner! Nu kan ni boka biljetter till 28 kvadrat!

HURRA!

Biljetter får ni om ni mailar till [email protected].
I mailet skriver ni vad ni heter, hur många biljetter ni vill ha och vilket datum ni vill se föreställningen.
Och som ni säkert redan vet så spelas den 7,8,9 augusti på ung/scen öst i linköping (eller elsas som folk envisas med att säga)  i linköping.

Kom mina älsklingar! kom!

Om det här inte är kärlek så vet jag inte vad som är det.

Det har varit festival också. Öland roots 09 och det är och förblir sveriges bästa festival. Sannerligen. Särskilt när man åker med bästisar, poeter, bitterfittor och kärlekar. Och särskilt när man träffar just bästisar, poeter, bitterfittor och kärlekar. Det kan ju inte bli annar än magi.


Bästisar, poeter, bitterfittor och kärlekar.


"En öl, en solstol, en strand..."

En poet. Som för tillfället söker inspiration i sitt inre.

Höhö, bög. Höhö.

Ho "vad är klockan? TIME TO PARTYYYY!" hey.

Elin "Hej det är tredje dagen på festival men jag ser asbra ut ändå" Lund.

Det spöregnade lite. Men vad brydde vi oss det? Vi gav regnet kalla handen och sjöng frikyrkosånger istället.

Snubben hela dagen. Han fixade frukost till mig. Kärlek vid första ögonkastet helt enkelt. (Vi ska gå på Fridhem ihop också. Men det är ändå frukosten som är det viktiga. JA!)

Svenska akademin. Jag hade glömt bort hur förbannat jävla skitbra de faktiskt kan vara.

"Hej vi är vanliga dödliga och ser ut som man ska göra tredje dagen på festival."

Sista natten och vi dansar oss till sömns.

Och fortsätter dansa tills nästa år. Dansa dansa dansa. Vi ses igen öland. Jag är inte färdig med dig!

(För att se vilka internskämt som uppstod den här festivalen besök stalkamig. Hon kan det där med att få till punchlines bättre än jag,)

Vart börjar vi idag?
Vi börjar med 28 kvadrat. Pjäsen som jag släpat runt själv på i ett halvår men som nu tagits över av regissör och skådespelare. De är en stor känsla. Att veta att deras personliga intresse ligger i den text jag skrivit. I måndags förra veckan var jag och såg mitt första rep av pjäsen. Det var fan magiskt. Att sitta bredvid Lisa, som regisserar och se hur skådespelarna Magda och Emma försökte förstå karaktärerna som jag skapat. Och sedan agera ut orden som jag skrivit. En egoboost utan dess like. För det är nära nu. Premiären är flyttat till den 7e augusti men det är nära. Producenten Tuja sliter som ett djur för att att ska klaffa och snart finns det en hemsida och affischer. Snart finns det tryckta biljetter som man kan köpa på Sportif i linköping eller reservera på ung scen öst. Snart ska vi prata med pressen och snart står vi där och det är premiärfest och alla kan nästan andas ut. Men innan dess är det mycket arbete kvar. Fast denna gång inte från min sida. Jag ska dona iordning några monologer som ska spelas in, men annars så är det dags för mig att ta ett steg åt sidan.- En märklig känsla, men samtidigt så otroligt skön. För jag har verkligen full tillit till människorna i det här projektet. Bebben som har skapat en scenografi som är utanför denna värld. (Den involverar bambu, Kom så får ni se.) Och någonstans börjar jag släppa rädslan för att det här inte ska bli bra. Det är liksom inte upp till mig längre. Det är upp till de som jobbar nu. Och jag tror de kommer göra ett fantastiskt jobb. Jag insåg det när jag var på den där första repetionen, att det här kommer bli bra. sablar vad bra det blir!

Men fortfarande, det märkliga i att min text blir något större utanför mig själv. Att alla de där timmarna som jag suttit framför datorn och gråtit och ätit daddlar faktiskt fick sitt utgång i något verkligt. Jag trodde aldrig att det skulle hända. Hela den här processen blev någopt så mycket större än vad jag någonsin trodde att det skulle bli. Jag undrar liksom när det hände. Var det så redan från början? Eh. Jag vet inte. och någonstans misstänker jag att jag inte alls vet det än. För det är som vanligt, man kan inte se något när man är mitt i det. Och det är jag ju fortfarande.
Men jag återkommer. Om inte annat med biljettiformation och adressen till hemsidan (OH MY GOD!)

Kärleken

Okej. Det finns mycket att skriva om. Det här är min comeback. Men vi börjar från rätt håll tycker jag. Vi börjar i Berlin.


Hallomi (eller hur tusan det nu stavas) burgare. Lycka i bröd.



Jag tänkte skriva "grafitti" men det tror jag att ni fattar att det är. Vad ni däremot kanske inte förstår är att det är snygg sådan. Djävligt snygg sådan.


(Här har vi ett soundtrack) Nu-nu-nu-nu-nu at the gaybar, at the gaybar.
I ordning:
Bierhiemmel (politiskt korrekt ölhak)
Barbies (bar med gunga över bardisken)
Rosies (bar med rosa fluff i taket och på väggarna. Och all världens whittrash dekorationer samlat på 45 kvadratmeter)
Dj som är lite lik Brian Molko i Placebo. Och som hade en thingie för 80tals klassiker.
Nu-nu-nu-nu-nu at the gaybar, the gaybar.



Vi var i Berlin. Vi målade daddlar. Vi tattuerade oss. Jag knarkade inte. Vilket är synd, för annars hade klichèn varit fulländad.



I kreuzberg kan man gå omkring och vara bakfull. Och så kan det plötsligt komma förbi ett demonastrationståg. Så kan man följa med. Så kam man dansa sig igenom stan. Och så kan folk börja hänga i lyktstolpar sam tidigt som de gör "bosnienskaket"

Och nu, bilder på när vi dricker (och folk vi drack med):



Greetings från Kreuzberg!

Lite mer än 24 timmar har spenderats i Berlin. Nämrare bestämt kreuzberg. Vi kan nu konstatera att:

• Ölen och drinkarna är alldeles för billiga för mitt eget bästa.
• Hostellet vi bor pa är lite äckligt.
• Alla tror att jag och carro är flator, detta har lett till att vi redan har fatt in en fot i gaü (gha, vanligt ü finns inte. Kul!) hänget här.
• Människor är grümt trevliga. Till och med med tüskt ü.
• Jag förstar inte tüska. det gör jag verkligen inte. Vi hittade ett tüskt poetrü slam som vi gick pa. Och jag förstod inte ett jota. Men det var kul.
• Carro kan inte läsa kartor.
• This is a dream comming true.

Det var allt för tillfället. Nu ska jag ge mig ut och äta brunch, och sedan bär det av till en türkisk marknad.

So long lovers!

Hej.
Det var ett tag sen. Jag ber allra ödmjukast om ursäkt men kraften har inte funnits. Eller inspirationen snarare. Det har riktats åt ett annat håll. Åt en viss pjäs som nu är färdigskriven (HURRA) och har premiär 6 augusti.

Alltså, för er som inte fattade vilken pjäs jag syftade på så är nu alltså 28 kvadrat färdig och har premiär 6 augusti! MASSORNA JUBLAR!

Snart ska jag börja skriva igen. Snart ska jag börja blogga, skriva dagbok, skriva dikter och inköpslistor. Men jag måste bara få vila lite först. Det har varit lite mycket hetsskriva pjäs och jobb på sistone. Jag har inte riktigt hunnit med mig själv.
Så nu åker jag till Berlin i 6 dagar och vilar upp mig/super bort mina sorger.

Sen, sen när jag kommer tillbaka.
Då ska jag berätta vidunderliga historier och fantastiska ting.

Men nu.
Vila.

Lovin'

Jag har tagit semester och befinner mig hos systern i göteborg. Som en överraskning. Bara för att göra henne glad. Bara för att vi båda två behövde det. Men, semester alltså. Jag är väl tillbaka om några dagar. Kärlek.

Håll hårt i hatten, för nu är det dags igen...


HAPPYDANCE!

FÖR FJÄRDE UTKASTET ÄR FÄRDIGT! JA, FJÄRDE UTKASTET ÄR FÄRDIGT! FÖR FJÄRDE UTKASTET ÄR FÄRDIGT! HURRA! HURRA! HURRA!

Alltså.
Vissa människor är de finaste. Som den här pappan.
HejaAbbe

Moder, jag tycker du ska läsa den.
Du kommer gråta som ett barn.
Det gjorde jag.

Så mycket kärlek.
Alltså.

Frågan kvarstår:
Vad heter det med ett finare ord när till exempel en dyker kommer upp ur vattnet?