Highlights från Nässjö Poesifestival
Highlights från Nässjö Poesifestival:
- Den spontana fridansen till The Doors klockan halv två på natten i Gläntan. Fem poeter, väldigt mycket öl och 16 minuters filmbevis.
- Mannen (a.k.a gammlurven) som inledde sin uppläsning med att vråla "FÅGELSÅNGEN! FÅGELSÅNGEN! FÅGELSÅNGEN! FÅGELSÅNGEN!" i två och en halv minut.
- Malins improvisation som inspirerades av ovannämnda man kring smala springor, berg och byxlinningar.
- Rijals min när han blev påkommen med att dansa till Michel Jackson i bar överkropp.
- Insikten att det var John Ajvide Lindqvist som skjutsade oss till närmsta mack när vi höll på att dö av hunger första dagen.
- Matiss trailer ur hans föreställning "Det är inte världen som är galen, det är du."
- Poetmusikalen.
- Dan Viktors lycka över att få se kukbonaden Mikalea gjort till mig.
- Det faktum att Malin raggade med två småknott till efterfesten första kvällen för att de sagt till henne "Är inte du hon från talang?"
- Malins fyllor överlag.
- Isaks historia om när han var på renmärkning.
- Frukosten. Furkostbuffè! Frukostbuffè! Frukostbuffè!
- De desperata försöken att hålla tillbaka skrattattacker under de seriösa läsningarna.
- Snubben (vars namn jag inte kommer på just nu) som läste åtta fantastiska dikter om sin farmor som var kigsbarn från karelen.
- Ölen kostade bara 30 kronor.
- Alla långa snack om kreativitet, konst och Poetry slam (såsom det alltid blir när poeter umgås i längre perioder.)
- Mia Ajvides uppläsning ur diktsamlingen "om en flicka vill försvinna"
Nässjö Poesifestival: Återkomsten
Det enda som var lite synd med hela fativalen var att det märktes så tydligt att detta var just de "professionella poeternas" helg. Underförstått "Vi som publicerat en diktsamling". Det hade vi slampoeter inte gjort. Därför räknades vi och våran insats inte riktigt som äkta poesi. Vi var mer som burleskdans. En trevligt inslag, men inte riktigt porr. Eller som Isak uttryckte det "Vi är festivalens fågelinfluensa". De "riktiga" poeterna uppträdde varje kväll klockan sju. Deras framträdandena bestod av att de ställde sig framför en mikrofon och läste monotomt ur sina diktsamlingar i ungefär 20 minuter. Sen gick de av scenen. Man applåderade inte mellan dikterna och poeterna tittade inte upp på publiken en enda gång under sina monotoma malanden. Eller, att skriva "poeterna" som om det gällde alla är orättvist. Det fanns de som hade en publikkontakt, som förstått vikten av att befästa sig själva på scenen och som valt att läsa dikter som faktiskt nådde ut till publiken. Men de var få. Tyvärr. Jag har en känsla av att mycket bra poesi gick förlorad på grund av att intresset helt enkelt försvann under uppläsningens gång. Jag skulle vilja ge alla dessa poeter en lektion i scenspråk och mikrofonteknik. För som Rijal sa "Det de skriver är genialiskt. Men de läser upp det så jävla dåligt." Kanke att jag är alldels för ung och alldeles för slamskadad. Men det finns en gräns för hur inåtvänd man kan vara på en scen. Den gränsen korsades tusen gånger på Nässjö Poesifestival.
Vad finns det mer att säga? Kvällscafèrna var underbara. Då andades alla ut efter att ha varit akademiska en hel dag och istället dracks till öl och man lät sig roas av "enklare" nöjen, såsom Poetry slam och vissång. Vissången framfördes av Dan Viktor Andersson som framförde otroliga tolkningar av Dan Anderssons dikter. Luften var tät i salen och det var nästan att det uppstod en stämning som kan beskrivas som magi.
Bortsett från detta så fanns ju hänget. Det sköna gänget människor och efterfesterna. Frukostarna och rökpauserna. Flummet och allvaret. Ja, för att summera :Fan, vad fint!
Nässjö Poesifestival
Kramkram
Ps. Kolla in festivalen här. Det verkar vara värsta grejen, eller hur? D.s
En kyss till femtonåringen
Jag lämnade en kommentar på 365saker och sen insåg att den där kommentaren handlade om ett av de finaste minnena jag har. Så jag kopieradede den och klistrade en den här också. Bara för att vissa saker bör bevaras.
En gång spenderade jag och några kära vänner en eftermiddag med att låta människor måla något som betydde mycket för dem på marken med gatkrita. Det blev himla fint. Det fanns allt från fredsduvor till uppsala tecknat mitt i stan. Men sen blev någon arg och ringde polisen. Polisen skällde ut oss och sa att "nu får ni banne mig tvätta bort det där!" då hämtade vi en massa vatten och gjorde vattenfall medan vi skrubbade gatan och sjöng gamla proletärvisor. Man skulle kunna kalla det ett vackert minne.
Jag är Anna och Tuss i ett helt enkelt.
Om att försöka förstå "28 kvadrat"
Ibland vill bara hitta något som känns. Inte som bara bränner på utsidan av huden, utan som mer ristar tag i hela kroppen och som slungar en tusen miljoners kilometer från den punkt där man började. När hålet i magen skriker efter känslor brukar jag låta fjortonåringen i mig komma fram. Hon kan skrika hon. Hon tar tag i alla väggar omkring sig och välter dem med full kraft. För att det ska kännas. För att marken ska skaka så människor tappar balansen. Men man får inte prata med henne. Man ska bara stå bredvid och se henne skapa känslosvallningar som får knäna braka samman. Det spelar ingen roll vad som känns, bara det exploderar. Exploderar någonstans djupt inne i kroppen, någonstans längst bakom hjärtat. Hon vill att det ska kännas som tusen konfettiregn eller som miljoner nålar. Det spelar ingen roll. Bara det känns. Hon hoppar i alla sängar hon hittar och letar fnitter i ögon som råkar gå förbi, hon vet hur man får människor att känna. Hon är bra på det.
Just nu sitter jag och skriver om 28 kvadrat. Mest är det Tuss repliker jag tittar på. Under arbetets gång har jag märkt att det just nu är den där fjortonåringen i mig som skriver. Hon tar tag i alla ord och sliter dem i bitar. Hon ville att varje stavelse ska vara en tankestorm. Jag tror jag ska försöka lugna ner henne lite. Som det ser ut just nu skulle människor dränkas av känslosvallningar. Kanske att jag ska sätta ner foten och säga stopp. Det behöver ju inte bli mer pubertalt än vad det redan är. Fast det är så det ska vara. Tuss ska vara pubertal. Fast på det där fina sättet, det där sättet man själv minns. Minnen som nu får en att böja på huvudet och säga "Nämen plutten..." Eller, inte så. Mer att man blir lite stolt för att hon för en gång skull agerar, sen så spelar det ingen roll åt vilket håll hon gör det. Eh. Jag vet inte. Men kanske att jag ska låta fjortonåringen ha makten ett tag till. Hon tycker det är kul. Dessutom förstår de varandra. Ibland vet jag bara inte riktigt vart det är påväg. Men jag försöker hålla blicken rakt fram. Alldeles alldeles rakt fram.
Kram
Fredag 12.32
Annars är det inte mycket som händer. Sommaren har allmänt sin ankomst och det är nu jag börjar hålla hårt i rutiner. Huvudet är ytan och p3 varje morgon. Inatt drömde jag hätska drömmar om poetry slam och jag vaknade mitt i att jag stod och skällde ut poetry slam sverige. Det var en skön känsla. Ibland är jag för tyst för länge och det leder inte til någonting förutom stora hål i mig, så jag tror att jag ska sluta med det. Nu är Berlin spikat iallafall. Jag och bästisen ska åka iväg långt ifrån allt vanligt och dricka berliner på små konstiga hak. Jag åker precis i början av repperioden av 28 kvadrat, men jag tänker att de får klara sig själva och att när manuset är klart är ju ändå inte texten min längre. Det är bara en månad kvar. Manusläsningen i onsdags visade sig blir väldigt givande, men jag har mycket arbete framför mig. Mer monologer, mer ord som lyfter från pappret, mer struktur. Men jag tror det blir bra. Såsmåningom om kommer allt bli jättebra. Så länge jag håller fast i strukturen. Huvudet över ytan och p3 varje morgon. Rättvisemärkt kaffe och morgoncigarett på gården. Så länge det rör sig framåt så blir allt bra. Och framåt rör det sig. Imorse vaknade jag utan att behöva ställa klockan. Frihet!
Face up and sing
Som jag nämnde i förbifarten (Svensklärarstuderande, ska det vara särskrivet eller inte?) i föregående inlägg så uppstod det av någon anledning en hel del feministdiskussioner på siesta. Jag verkar ha någon slags förmåga att plocka upp förvirrade unga själar, för att sedan locka in dem i genusgyttret. Många av dem undrade varför just de skulle behöva engagera sig, det räckte väl med att eldsjälar som jag levde rövare och raserade könsroller. Men jag tycker inte det. Jag tycker att varenda jävel därute ska resa sig upp slå omkring sig med en hammare och rasera lite här, rasera lite där. Detta var något som jag försökte få de förvirrade unga själarna att förstå, men jag hittade inte ord nog för att förklara det. Det bästa jag lyckades komma på var "Det är viktigt! Alla måste vara med! Det gäller alla!" De flesta bara tittade på mig och det kändes som om jag inte riktigt lyckades nå fram. Men sen hittade jag Ani diFranco. Och som vanligt så säger hon det tusen gånger bättre än vad jag någonsin skulle kunna. Så kära förvirrade unga själar, om någon av er mot all ni mot all förmodan skulle orka hitta hit, läs nedanstående rader, för det var precis såhär jag menade. Precis på pricken. Och kram på er alla. En dag välter vi staden.
"some chick says
thank you for saying all the things i never do
i say
the thanks i get is to take all the shit for you
it's nice that you listen
it'd be nicer if you joined in
as long as you play their game girl
you're never going to win"
I'm medicated, how are you?
När jag lagom har återhämtat mig från festivalmagen träder sjukdomen in med full kraft och jag är inte alls på topp just nu. Men stora saker händer. Eller, inte jämförelse med resten av världen men som jag redan poängterat så placerar jag mig själv i centrum för jag är det jag förstår mig på. iallafall är huvudet är fullt av bomull.
Iallafall, jag åkte till siesta för att spendera fyra dagar av fylla och bajjamajjor med min vän Emme a.k.a stormhatt samt för att se placebo. Festivalen i sig var en mycket trevligt tillställning bestående av slaskfitta, peppes bodega, sushibuffe', kalla nätter, feministdiskussioner, spontana poesiuppläsningar och en alldeles underbar kväll/natt/morgon tillsammans med människor jag aldrig träffat förut (Amanda, Johan, Jason och Elias thank you). Men egentligen var det inte själva festivalen som stod i cetrum det var ju placebo. Placebo oj. Påriktigt alldeles levande där på scenen på liksom tar musiken och ger den gestalter. Placebo som är sin musik och magin den där känslan av att snart lyfter jag från marken och armen som sträcks rakt ut, gråten nästan i halsen och jag skriker "I`M FOREVER BLACKEYED, A PRODUCT OF A BROKEN HOME!" Och finessen, talangen, Brian som utstrålar grace. Känslan av att jag kan nästan inte tro att det händer, men det händer och det är första tonerna till "Follow the cops the back home" eller första tonerna till "Bionic". Jag som säger innan att "de brukar inte spela låtar från första skivan" och sen bara gör de det. Bara sådär. Lyckan i emmes leende när de spelar "special needs", rivet i knäna när de spelar "infra red" och den totala mållösheten när jag knappt tror mina ögon för de spelar "special k". Och lyckan. Extasen och lyckan lyckan lyckan. Hur jag skakar efteråt, för min kropp gör ont och jag fryser och jag har precis förihelvete sett fuckning placebo.Jag känner mig som fjorton men det är ok, för känslan är större än allt. Ärligt talat kunde jag ha spenderat fyra dagar i ett hål med bajs, för den akt placebo framförde hade gjort det värt varenda sekund. Så bra var det. Så otroligt jävla skitfantastiskt var det. Hurra.
Förutom total eurofori så är jag idag officiellt klar med gymnasiet. Fyra år och inte en dag för sent. Jag fångar livsverk i min utsträckta tröja. Jag fångar livsverk.
Imorgon ska vi ha läsning för min pjäs, jag har utarbetat själva formen för pjäsen och nu är det dags att lägga krut på dialogerna. Någonstans i magen tycker jag att det ska bli himla spännande. Att höra Anna och Tuss komma till liv, resa sig från pappret. Tanken på att det inte är jag som lyfter dem, utan regissören och skådespelarna och alla andra i gravitation, är svindlande. kom den 6e augusti. Det kommer bli grymt.
Idag fick jag biljetter från Nässjö poesifestival också. Jag hade helt glömt bort att jag skulle läsa där, det har liksom varit så mycket annat som tagit så mycket plats. Men dit ska jag, och det tycker jag att ni också ska. Spektaklet går av stapeln den 11 juni och håller på till den 13e. Mig kan beundra i uppvisningslammet den 11e klockan 22.00. och självklart vill man det.
Till sist har jag bokat rum på fridhem. Allting händer påriktigt och jag har fortfarande lite svårt att tro det. Tydligen ska jag bo på nordhem. Finns det någon som har bott där som har något att säga om stället? Har det en fin utsikt? Spökar det? Luktar det konstigt? Blir rummen kalla på vintern och varma på sommaren? Är det mycket fest och världens sammanhållning? Come on! Tell me!
Ja, jag tror det var allt. Jag lovar att snart ta mig och kragen och sluta hålla käften i perioder. Jag ska bara bli frisk först. Sen jävlar!
Love
Prosit.
Kyss!
Sm i Poesi. (Om jag ska försöka summera)
Det var mycket som var alldeles otroligt fantastiskt med årets sm och lite som fick mig att vilja spotta och fräsa och bara springa därifrån. Det är så himla svårt att skriva allting i flödande meningar så jag tänker att vi gör helt enkelt en punktlista av det. Det låter väl kul, eller hur?
Fantastiskt och stormande:
- Min och Matiss 50-års fest. (Poeter som ger en kramar och presenter och Matiss som säger att "nu ska vi supa te skjorta står rätt ut!". Jag tog honom på orden och vilket ledde till tokdans och extrem bakfylla.)
- Jons första placering i första boutet (UFF! UFF! UFF!)
- Karl Magnus show " Ericsonsyndromet" (Han översatte Europe klassiker till svenska och jag tycker han att är menad för större scener.)
- Pernillas läsning andra boutet (Gåshud ända ner på knäna.)
- Uppsalas triathlon
- Alla efterfester (kärlek och värme. Kärlek och värme.)
- Sanna Carlstedt (Citat "Jag är bara en fitta på en barstol. Slappnar jag av, glider jag ner." Hur kan man säga nej?)
- Kung Henrys insatas som MC
- Oskars Hanskas vinst av hela skiten (världens största grattis. Jag har väl ingen rätt att komma med åsikter, men fan vilken välförtjänt vinst.)
- Det asbra arrangemanget ( En high-five till hela kaosföreningen. Jag vill kyssa er allihop.)
- Alla vänner och all familj som kom dit och stod ut med mig. (KÄRLEK)
- Min läsning av min nya text "Historier" (Jag gav mig själv gåshud och därmed : MISSION COMPLETED)
- Malin Jakobsson (Häftigaste bruden någonsin. Bara rätt upp och ner.)
- Sam Kessel (Jävlar i min lilla låda vad den man mannen kan spela ukulele!)
- Häng i allmänhet (Det finns så många fina poeter. Det får tiden att gå snabbare.)
- Improesin (Där folk diskade sig själv snabbare än vi hann resa på oss och säga "UFF! UFF! UFF!)
- Grymma läsningar överlag. (Det var hög klass i år. Jo, jag tycker faktiskt det)
- Östgötalaget (Finaste någonsin. Bästa peppen och grymmaste poetvännerna. Jag kan bara resa på mig och vråla UFF! UFF! UFF!)
- Stämningen. (Ibland lyftes nästan taket under bouten. Det var häftigt.)
- Att Josef kom till final. (Att se den glädjen. Fan vad fint.)
- FUCKING ANDRA PLATSEN I LAGFINALEN!
Och sen sånt som fick mig att spotta och fräsa:
- Mansgriseriser (Jag skiter i hur stora era kukar är. Ta era egon någon annan stans.)
- Backstabbing ( Det finns ett fenomen inom poetry slam världen, det går ut på att man aldrig ALDRIG någonsin ärligt kan unna en annan poet något. Alla har åsikter, och de MÅSTE vädras. Det är ungefär som ett tics. Det finns alltid ett men och poeter i allmänhet har en uppfattning om att alla vill höra deras bästa coachingtips. Det handlar om att ta ner varandra på jorden, ingen får ju tro att de är bra påriktigt. Iallafall inte bättre än vad man själv är. Detta leder till att man aldrig ger en annan poet ett ärligt grattis. Det leder även till att vissa poeter går runt och talar vitt och brett om att den eller den poetens läsning var bra men det här och det här skulle kunna förbättras. Och att poeten ifråga förtjänar ju inte riktigt den placering hon eller han fick. TA MIG I RÖVEN, säger jag. I fortsättningen, håll era förbannade teorier och åsikter för er själva. Jag vill inte höra något annat än beröm när det gäller mig själv eller andra poeter. Inga mer sarkastiska kommentarer, menande blickar eller konspirationsteorier. Jag vill inte vara med på det. Alls. Håll mig utanför det där. Var vänlig ge mig gemenskap på ett annat sätt. Vill jag ha kritik ber jag om den. Så enkelt är det. Är vi överens? Bra. Tack. Förihelvete.)
Men nu går vi vidare.
Vi rör oss alltid framåt.
LYCKOTJUT
AND NOW IT'S TIME FOR CRAZY FUCKING HAPPYDANCE!
FÖR JAG HAR KOMMIT IN PÅ FRIDHEM, FRIDHEM, FRIDHEM! FÖR JAG HAR KOMMIT IN PÅ FRIDHEM! FRIDHEM! FRIDHEM! JAG HAR KOMMIT IN PÅ FRIDHEM! F-F-F-R-I-I-I-I-D-H-E-M!
HURRA!
Ett snapshot i ett ögonblick av total lycka.
Sm i poesi 2009
Tävlingstider
Självklart är hela tävlingen värsta grejen, så egentligen borde ni komma på allt.
Men iallafall:
Onsdag:
16.40-18.00 Inviduell
Torsdag:
19.40-21.00 Inviduell
21.10-22.00 teampiece
Fredag:
16.30-17.50 Inviduell
Lördag:
Då är det finaler.
Kommer jag till final lär ni märka det, ok?
Men kom! Kom mina älsklingar! Kom!
Bilden är lånad från cruella
Vilska efterlyser sin storebror
Har någon sett min storebror? Han är ganska lång, har världens finaste händer och röker benson hedgets. Han har en tendens att tappa bort sina mobiltelefoner, men utöver det är han världens bästa och jag saknar honom jättemycket.
Om någon har sett honom eller har hans nya mobilnummer, så säg till mig.
Svar till:
"lillasyster"
CAN I GET A "WOOP WOOP" ?
VAD ÄR KLOCKAN?
TIM FOR HAPPYDANCE!
FÖR JAG ÄR KLAR MED DET TREDJE UTKASTET! JAG ÄR KLAR MED DET TREDJE UTKASTET! JAG ÄR KLAR DET TRE-E-E-E-DJE UTKA-A-A-A-A-STET!
OH YEAH BABY!
Kvällens bästa
Bilden är lånad från fulheten, en brud som kan vara världens bästa serietecknare.
Titta på bilden, ta in den, andas, känn att "Så är det. Så är det."
Hush, it's okay.
Dagens rubrik behöver inte tolkas. Det är okej. Det är okej.
She stold the keys to my house and then she locked herself out.
Tolka ovanstående rubrik fritt och vrid den tolkning den tolkningen ett varv. Då får ni en ungefärlig bild av hur känslorna ligger just nu.
Tävlingsbidrag nummer 6
Gardell
Jag såg Jonas Gardell gå över gatan
det var -95 tror jag.
Han sneddade över gatan och allt slask frös till is.
Jag var sex år.
och jag såg snöklumparna som fastnat under bilarnas stänkskärmar förvandlas till diamanter.
Jag var sex år och olyckligt kär i Niklas på min lekskola.
Han var tillsammans med min bästis, de höll varandra i handen och jag var mycket olycklig.
Jag var sex år och det här var långt innan jag visste något om bakfylleångest, BUP,
multinationella företag eller fick stryk för att jag lyssnade på Hanson.
Jag hade fått en ny bävernylonoverall som gick i blått och grönt.
Tyget var fortfarande blankt och jag minns att jag satt på knä i en snödriva när jag såg honom.
Antagligen åt jag snö för det är sånt barn gör
antagligen var jag alldeles lycklig och normal
för det är så jag vill minnas det.
Snön knarrade under mina knän, han gick över gatan och allt frös till is.
Jag tror bestämt att det var 1995.
Tio år senare skulle jag få tabletter till maten och hjälpa tjejen i rummet bredvid att klippa sig lugg
Tio år senare skulle min pappa flytta till Thailand
och köpa kor för sina pengar och jag skulle vara allt annat än fri.
Men just då var jag sex år och jag var kanske inte fri
men jag hade åtminstone en ny bävernylon och en bästis
och det är mer än de flesta.
Innan min första dag på lekis lärde min mamma mig att
tuff
tuff det är man när man inte är som alla andra.
Så därför var mitt bidrag till vår klassträdgård en kaktus.
Min pappa lärde mig inget förutom att man inte ska slå för hårt i köksluckor.
De går sönder då.
Det hade precis börjat skymma när han kom och allt frös till is.
Plötsligt förvandlades snön som jag antagligen åt till vassa små kristaller som stack mig på tungan
och skar in i mitt tandkött.
Och jag började blöda.
Jag spottade blod och precis då vände han sig om och såg på mig.
Granskade mig och jag förstod att han såg rakt in i mig,
rakt in i mitt sexåriga hjärta
Och jag blev så jävla rädd.
Jag blev så jävla förbannat skiträdd.
Jag reste mig upp och sprang
sprang allt vad min ben bar
halkade nerför backen ner mot vår port.
Med svetten kliandes i nacken och pulsen hårt bultande sprang jag ändå in i mitt rum
och gömde mig under täcket.
Med bävernylon och allt.
Där låg jag tills min mamma hittade mig flera timmar senare
febrig och panikslagen.
Det är först nu, flera år senare som jag insett
att det var Gardell jag såg den där vinterkvällen 1995 när allt frös till is.
Men om någon frågar
var jag där när allting hände
om någon frågar
vågade jag stanna kvar
om någon frågar
var jag aldrig rädd
Jag var aldrig någonsin rädd.
